Historia

Allmänningar tillkom vid den tiden då uppodlingen av Svealand och Götaland i stort var avslutad och byarna hade tagit i anspråk den mark de önskade. Det blev då mark över mellan byarna och mellan de strikta häradsgränserna. Denna mark betraktades som allmän egendom och ägdes av häradsborna. Redan i Magnus Erikssons landslag, Byggningabalken, från mitten av 1300-talet finns intaget relativt detaljerade bestämmelser som dessa allmänningar såsom:

»Ingen får lov att göra nyodlingar på häradsallmänning utan lov av häradet eller häradshövdingen. Alla häradets avgälder skall gäldas på Sankt Franciscus dag närmast efter Mikaelmässan (29 september) och landskapets avgälder vid Sankt Dionysius (17 mars). På dessa dagar före envar sin utskylder till landslag eller härad till den plats, som ålder är utsedd därtill. Om någon sitter kvar med utskylder till landslag eller härad och icke gäldar dem, efter de dagar, som nu äro nämnda, då skall häradshövdingen utse sex män med sig och rida hem till honom och utmäta utskylderna till häradet eller landslaget, och penning på penning. Av dessa sakören tage landskapet eller häradet hälften och häradshövdingen hälften för sin möta » etc.

nackros2_316I senare landslagar har ytterligare preciserats hur allmänningarna skall skötas och i kommentarerna till dessa lagar finner man bestämmelser som anknyter till 1734 års skogsordning. Det står bland annat att läsa att den som har del av häradsallmänningen må saklöst utan utsyning eller tillstånd taga och näver till nödtorft, men träd får icke fällas eller topphuggas. Det finns dock exempel på att Konungen givit tillstånd för en häradsboende att taga virke från allmänningen för att efter eldsvåda bygga ett nytt hus. Över gjorda skoguttag skall varje år skogsvaktaren inlämna en förteckning till häradsrätten och häradshövdingen hade att till »skogsbetjenten» lämna order om vad som skulle avverkas. Häradshövdingen skulle även utse uppsyningsmän som skulle vaka över att det inte förekom någon »skogstjuvande». Den som nekade att utföra detta uppdrag fick stränga straff. Häradshövdingen hade synbarligen stor makt i allmänningen och som ett kuriosum kan nämnas att Oppunda Häradsallmänning levererade fri vedbrand till tingshuset i Katrineholm ändra fram till 1921.

Under medeltiden utvecklades en rättsgrundstats, som i korthet innebar att »ledigt land» - dvs land som ingen ägde - ägs av Konungen. Till vårt land kom denna uppfattning först under Gustav Vasas tid. Häradsborna lyckades dock stå emot dessa attacker mot sin egendom av kungar, stormän och kyrkan som försökte hävda sin maktställning i samhället. Ständiga stridigheter om äganderätten till allmänningarna har förekommit sedan 1600-talet då det var vedertaget att den mark som ej var besatt av adeln tillhörde Kronan. Först 1789 framhölls det att äganderätten till skattejord låg hos skattebonden. Man var dock osäker på vem som var rätte ägare till allmänningarna men 1842 uttalade både Konung och Riksdag att häradsallmänningarna var häradsbornas egendom och fick uppdelas av intressenterna. Övervakningen av häradsallmänningarna skulle dock vara Kronans enligt beslut 1866. Kungl Kammarkollegium hävdade så sent som 1907 att marken tillhörde Kronan men den växande skogen var häradsbornas.spindelvav_316

Grundläggande för äganderätten var att häradsbonden ägde skattejord eller »i mantal satt jord». Detta är intressant för det är just detta som fortfarande är grunden för delaktighet i häradsallmänning. Mantal hade tre syften, dels var det ett uttryck för skattekraften på jorden. Mantal hette ursprungligen manatal som skulle uttrycka ett område som kunde föda en man. Dels användes mantal för att kunna identifiera ett område och dels användas som delningsgrund för såväl kostnader som inkomst från gemensamhetsanläggnigar som vägar, broar, nyodlingar etc och utdelningar från häradsallmänningar. Modernt uttryckt kan man säga att mantal är ett slags basbelopp med vilket bonden äger sin del i allmänningen. Delägare i häradsallmänningen är alltså den som äger »i mantal satt jord» och utdelningen sker efter antalet mantal. Osökt tränger sig frågan på om detta är en rättvis och rationell delningsgrund i vårt moderna samhälle. Oppunda Häradsallmänning omfattar cirka 860 mantal.

Stridigheterna om äganderätten fortstatte och Oppunda Häradsallmänning har flera gånger tvingats tillgripa process och skiljedom för att hävda sin äganderätt av enskilda skiften. Först 1919 fick allmänningen tillstånd att själva bestämma över sina utgifter och inkomster. Redovisningen skedde igenom Länstyrelsens länskungörelser. Häradsallmänningarna slöt sig samman till Sveriges Häradsallmänningsförbund och dess ordförande sedermera generaldirektör och jordbruksminister Bo von Stockenström, Ånhammar, förde energiskt häradsallmänningarnas sak som 1932 sledde till vår första lag om häradsallmänningarna. Lagen slår fast »att Häradsallmänningarna tillhör ägarna av de fastigheter, vilka är satta i mantal eller med villkor som enligt jorddelning bestämmes är förenad med rätt till delaktighet i allmänning».selnedgang_316

Liksom tidigare lagar sägs också att allmänningarna skall bibehållas oförminskade och får ej belastas med inteckning. 1932 års lag har omarbetats 1954 och i nu sittande utredning till ny lag har ej saknats förespråkare till annan uppfattning om äganderätten.

På grund av dessa tvistigheter om äganderätten var det nog lite si och så med skogsskötseln på allmänningarna och man talade på 1600-talet om skogsskövlingar. Lagen 1664 satte stopp för dessa skövlingar och man fick ej avverka mer än Staten medgav. Häradesborna hade rätt till sitt husbehov och det övriga fick ligga kvar och ruttna. 1824 kom en ny lag där det fanns bestämmelser om en ordnad skogshushållningar och verklig skogsvård som stod i överensstämmelse med då begynnande vetenskapliga grunder för skogsvård.

Det har vitsordats att den skogsmannagärning som jägmästare G de Broen nedlagt på allmänningen har varit grundläggande för den skog vi idag har kunnat skörda och allmänningen har haft förmånen av en skicklig ledning och kunnig stam av skogsarbetare som under åren 1919-1950 leddes av skogvaktare Harry Pantzar.

Sakuppgifterna till denna artikel är hämtade dels från framlidne skogschefen Jonas Hagmans olika redogärelser och dels från stämmans och styrelsens protokoll.

Abbotnäs april 1984
Ragnar Tideström